Idag vaknade jag upp och visste vad det var jag ville göra. Jag ville göra musik! Så... var är gitarren...? tänkte jag yrvaket men så kom jag på att jag var mitt i London i Paulinas rum. Men det känns konstigt att få sådana uppenbarelser. Jag vet nu vad min stora passion är (fast det har jag vetat ganska länge) och jag tror att jag kan hålla på med det livet ut utan att tröttna. Det känns som att jag inte har något val... Djupa diskussioner inombords. Det känns grymt bra samtidigt, att få bekräftat av en dröm eller en impuls vad det är man verkligen, verkligen vill satsa på. Nu vet jag vad jag ska göra när jag kommer hem och har min älskade gitarr inom räckhåll igen. Terapi? Ja. Är låtarna bra? -.
Ibland lyckas jag. Men för att skriva en så bra låt som möjligt måste man skriva tusentals dåliga. Tro mig, det har jag redan gjort. Och det kommer kanske komma tusen dåliga till innan någonting som jag faktiskt kan stå för kan skapas. Så funkar jag. Jag har en låtidé just nu, men jag får väl sitta härinne hela dagen och försöka tänka ut en symfoniorkester i mitt huvud eller nåt, för Paulina glömde ge mig nyckeln så jag kan ändå inte ta mig ut. Hah!
Tur att jag ändå hade tänkt ha en lugn dag idag. Efter gårdagens surrealistiska händelse (jag och Paua gick och käkade på varsin Rocky Road och plötsligt fick jag en tung huvudvärk och liksom... såg mig själv utifrån. Det var som att jag var utanför min kropp. Sedan började jag gråta, för det var så läskigt. Vad katten hände?) Jag tror det var en utmattningsattack, men har aldrig varit med om något liknande. Någon som tror sig ha en vetenskaplig förklaring? Jag kanske är galen på riktigt! Så idag ska jag ta det ytterst lugnt och läsa alla mina böcker och bara drömma. Och längta efter Victor, som kommer om ungefär en vecka. Vi har vandrarhem bokat nu, vilket känns riktigt bra. Belsize House i norra London. Det verkar fint. Ajöss!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar