Mad Hatter

Lightness

You can crush us
You can bruise us
But you'll have to answer to
Oh-the guns of Brixton!

På söndag, kl 6 pm GMT, byter jag adress till Brixton för 11 dagar. Där ska jag dela rum med Paulina och känna på det tuffa livet i Brixton, hoppas det inte är så kriminellt som alla inklusive The Clash säger...

Imorgon är alltså min sista arbetsdag. Ska passa barnen på kvällen för att föräldrarna ska iväg på nån sorts bal. Ojojoj, hur surrealistiskt känns inte det? Snart ska jag äta middag med föräldrarna. Att förvänta sig: ansträngd stämning, uppgivna blickar och kanske kanske lite småprat. Men vad gör det, när jag vet att jag flyttar om tre dagar! Jag är tacksam, evinnerligt tacksam för min tid här som sagt. Inatt sov jag riktigt gott för första gången på länge, med undantag för en mardröm som jag inte kommer ihåg (detaljer: lastbilar, kidnappning, droger) men som fick mig att vakna med ett ryck. Oroliga tider. Men roliga tider. So long!

Shopping for charity

Idag har jag varit med Camille igen, jösses, den flickan räddar verkligen mina dagar just nu. Om det inte vore för hennes sällskap skulle jag nog inte vilja stiga ur sängen eller gå ut ur det här huset. En sak som jag gillar med England och Beckenham är alla charityshops, second handaffärer där pengarna man betalar går till välgörenhet, som cancerfonden och Röda Korset. Man kan hitta riktiga skatter i dessa affärer som stinker av malkulor från ett annat sekel. Jag hittade idag en finfin klarlila klänning som kostade 5 pund (tidigare pris: 14) och ett gulligt linne för 2 pund. Alltså cirka 25 spänn! Fabulous! Fast de luktar fortfarande hiskelig tantparfym, får tvätta dom innan jag använder dom. Vi åt nudlar på Miso, billigt men gott.

Nu sitter jag här och vet inte riktigt var jag ska ta vägen. Igår fick jag ju veta att jag är oduglig för det här jobbet så jag känner inte riktigt för att gå ut i köket och hjälpa till. Mamman klarar nog det bäst själv, säger hon i alla fall. Hoppas hoppas hoppas att min adress nästa vecka är Brixton, men jag måste förbereda mig på att jag ska jobba kvar här i 15 dagar till...

Avskedstal

This is the end, my only friend, the end...

...eller...?

Idag har jag varit här i 40 dagar. Idag har jag sagt upp mig. 40 dagar av mitt liv har jag varit en au pair. Antar att jag fortsätter jobbet som vanligt imorgon, fram till fredag eller fram till att Victor kommer. Men mentalt är jag inte au pair längre. Känns både sorgset och alldeles, alldeles rätt! Jag var inte au pair-typen, det vet jag nu. Men jag var tvungen att testa för att veta. Jag har lärt mig så otroligt mycket så det är inte klokt. Jag är väldigt glad för det! Jag har varit med om bra saker och dåliga saker. Hrrm, hur förvandlades det här blogginlägget till ett avskedstal?

Strulig är jag. Mänsklig antar jag. Det känns bra nu när jag har tagit ett beslut. Det finns inget värre än att vada fram i ovisshetens grå cement. Oh la la. Så nu ska jag ta tag i nästa del av mitt liv!

Accept yourself

Every day you must say
So, how do I feel about my life ?
Anything is hard to find
When you will not open your eyes
When will you accept yourself ?
I am sick and I am dull
And I am plain
How dearly I'd love to get carried away
Oh, but dreams have a knack of just not coming true
And time is against me now...oh
Oh, who and what to blame ?

Oh, anything is hard to find
When you will not open your eyes
When will you accept yourself, for heaven's sake ?
Anything is hard to find
When you will not open your eyes
Every day you must say
Oh, how do I feel about the past ?
Others conquered love - but I ran
I sat in my room and I drew up a plan
Oh, but plans can fall through (as so often they do)
And time is against me now...

And there's no-one left to blame
Oh, tell me when will you ...
When will you accept your life ?
(The one that you hate)
For anything is hard to find
When you will not open your eyes
Every day you must say
Oh, how do I feel about my shoes ?

They make me awkward and plain
How dearly I would love to kick with the fray ...
But I once had a dream (and it never came true)
And time is against me now...
Time is against me now...
And there's no one but yourself to blame
Oh, anything is hard to find
When you will not open your eyes
Anything is hard to find; for heaven's sake !
Anything is hard to find
When you will not open your eyes
When will you accept yourself ?
When ?
When ?
When ?
When ?

Jag är den här sången nu. Jag lever i den. Vad ska jag göra med mitt liv? Vad ska jag göra med allt? Jag sitter här som en tragisk hemmafru och tröstäter och städar och gör saker som jag absolut inte vill göra. Jag vill använda min hjärna till någonting vettigt. Jag vill inte vara slav. Jag får London 2 dagar i veckan. Tack. Men jag vill hellre leva på världens tråkigaste plats med rätt personer. Om ni förstår vad jag menar. Hopplöst. Eller inte. Eller jo. Anxious. Gjorde världens bästa låt i min dröm i natt. När jag vaknade kom jag bara ihåg brottstycken av den. Gick i ösregn och detaljerna kom tillbaka, nu är de nog borta igen. Jag orkar inte leta efter dem. Jag är överemotionell. Jag är överhormonell. 17 dagar!

Let me bring you to my hood

Bild 1. Världens bästa skylt som står utanför baptistkyrkan i Beckenham :'D Nu vill jag definitivt bli kristen.

Bild 2. The Chinese Garage eller Det Kinesiska Garaget. Går förbi det varje dag och blir lika förundrad varje gång. Ett kinesiskt garage? I England? Spännande koncept. Öh okej.

Bild 3. Mah hood. Gatan där jag bor.

Klockan är 00.30, hemkommen efter en trevlig kväll på The Crown. Börjar bli ett stammisställe, jag och Paulina och Camille träffade samma japan som sist gång. Efter en pint var jag vinglig (fredagstrött) så jag och Camille drog oss hemåt väldigt tidigt. Höll på att somna på tåget (är väldigt bra på att sova på fordon av olika slag) men nu är jag klarvaken. Ovanligt för en earlybird som jag. Så varför inte visa er lite saker som jag tittar på varje dag. Öhö. Godnatt, tror jag.

My new BFF

Jag har träffat världens gulligaste katt! Det är Unicornskolans (barnens skolas) katt, tror jag, barnen har sagt det i alla fall. Den heter Tibbles och är vit, fluffig och alltid pissed off. Den är bäst helt enkelt! Den fräser åt alla jobbiga ungar som försöker klappa den, haha. Jag och Tibbles är ganska lika, tror jag. Vita, fluffiga och konstant fräsande. Sedär, nu har jag en soulmate!

Dricker grönt te för första gången på riktigt länge. Ah, hade glömt hur gott det var. Jag hade tur och hittade ett bra grönt te också, har man otur kan man få en sort som smakar hö. Men inte Twinings! Det är fina grejer det. Började bli trött på det blaskiga Yorkshireteet, så det känns bra att ha ett eget. So long cowboys!