Episkt.

Jag undrar varför jag är så episk. Eller snarare: varför jag har en förkärlek för allt som är episkt? Fantasynörd sedan jag kunde läsa, rysandes lyssnar jag på Led Zeppelins Kashmir och When the Levee Breaks och drömmer mig bort till andra länder, andra tider. I am the walrus är enligt mig den bästa Beatleslåten, också den episk i sitt arrangemang. 80-talet vurmar jag för, en oerhört oironisk tid med musik full av idealism och allvar. Ibland kan jag självklart tröttna på all denna episka seriositet och lyssna på några käcka ironiska indieband men jag tröttnar snabbt på dem. Hittar alltid tillbaka till episka bombastiska prylar, i all kultur. Född i fel decennium, fel århundrade? Ack ja.