Igår kväll (när jag försökte somna) hörde jag mamman i huset få världens nervsammanbrott över... mig! Inte trevligt alls. Hon skrek saker med sin gälla röst om att hon inte kunde lita på mig och att jag inte tog egna initiativ, och såna saker... Blöh. Inte kul alls :'( Jag som trivs så bra här, och verkligen gör mitt bästa. Jag kämpar varje dag med att försöka komma ihåg allt som ska göras, tvättas, diskas, strykas etc etc i all oändlighet. Också är dom ändå inte nöjda. Åh hemska värld. Idag har barnen dessutom kunnat personifieras med små djävular... Torsdagar är aldrig bra. Men jag och mamman har pratat nu i alla fall om det där med att hon vill kunna lita på mig och jag förstår vad hon menar. Hon är världens prestationsångest-perfektionist-människa, så det blir svårt att ta över hennes roll. 19 år och mamma. Jisses, jag är verkligen inte redo.
Nåväl, känns bättre nu än igår kväll när jag låg och darrade under täcket av deras gräl som skakade huset... Kommunikation behövs. Hör barnen rejva runt därute, mamman skrika sig hes på dom och oh... Nu önskar jag att jag var hemma i köket på Kurveröd med alla som jag saknar så otroligt mycket. Varför, varför, varför gav jag mig in på det här?
Trött, så trött. Har inte suttit still en minut idag förrän nu. Hoppas saker och ting känns lättare imorgon. Ska aldrig skaffa barn, usch. Eller hund. Eller katt. Eller hus. Vill bara ta hand om mig själv just nu.
Saknar Sverige så himla mycket idag... Drömmer mycket om alla mina nära och kära. Det roliga är att i drömmarna så pratar dom engelska, haha. I min första dröm på engelska drömde jag att jag sprang omkring på Skogslyckan och samma ord malde på i min hjärna: "I am utterly confused, I am utterly confused" Ganska lätt att tolka den drömmen. Man kan ju bli galen för mindre. Kulturkrock!
